Dagens fundering...
Lördag
Tisdag
En helt vanlig tisdag kan man få ett sms med texten ”Är du säker på att du inte hade någon könssjukdom när vi träffades? Jag misstänker nämligen att jag har klamydia…”
Jahapp, ringa doktorn var det, ja…
Helvete
Gamla hjulspår...
Jag är tillbaka med Han som inte är bra för mig och idag har jag handlat sexleksaker åt oss för 800 spänn.
!?!?
Sluta för fan att söka upp otrohet!
Nu är det tredje killen på tre dagar som är upptagen och som söker upp mig på nätet för att ha en affär med mig.
Hur fan kan ni göra så?
Jag hoppas att alla otrogna män får sina hjärtan krossade och trampade på av riktigt vassa stilettklackar sittandes på riktigt välpedikyrerade fötter tillhörandes de snyggaste benen på den hetaste tjejen i världen. Och jag hoppas att de ångrar sig bittert!
Vafan!?
Det gör ju knappast att min bild av män som sexgalna och totalt känslokalla robotar blir bättre.
Skärp er för helvete, alla upptagna män!!
En gift man
Nu har jag träffat en man som var rak och ärlig med vad han ville, berättade väldigt detaljerat om vad han skulle göra med mig om vi skulle träffas.
Det skulle vara hemma hos mig, så min första tanke var att han är gift.
Jag frågade honom rakt ut och han svarade ja. Sen började han försöka övertala mig att träffa honom för att ha sex.
Jag försökte övertala honom om att det är fel att vara otrogen och att det inte löser några problem.
Han sa att det är komplicerat och att jag inte förstår, men att jag inte skulle behöva må dåligt för att jag ligger med en gift man.
Tjena.
Han är ju fortfarande gift liksom...
Han har dessutom barn.
Och jag vill träffa honom och se vad han tänker.
Jag vill träffa honom och ha sex.
Herregud.
Likeable, not loveable
Den bra killen har tokdumpat mig.
Han var visst inte en så bra kille som jag trodde.
Helvetes förbannade jävla skit!
Jag som var så kär.
Ju mer jag tänker på det inser jag att jag missbrukat ordet kär, det jag kallat kärlek har mer varit ett stort jävla ha-begär från min sida.
Jag har varit kär på riktigt två gånger i mitt liv, första gången blev jag kär i lågstadiet. Då var jag kär i sju år.
Och så den här gången. Jag hoppas jag slipper vara kär i honom i sju år, för i så fall blir det jobbiga år...
Jag har kommt igång med nät-dejtingen igen också, träffat en ny bra kille som jag inte är det minsta intresserad av, men jag har kvar honom bara för att han skriver fina sms.
Igår var jag på fest hos Han som inte är bra för mig.
Det slutade naturligtvis med att vi hade sex.
Eller, så himla "natruligtvis" var det ju inte, jag fick nästan tjata mig till det och han menade på att det inte var någon vidare bra idé.
Jag å andra sidan, tycket det var en kanonbra idé, vilket det ju faktiskt var, tills jag insåg att han inte alls är så fantastiskt bra i sängen som jag hela tiden trott.
Det blev nästan tråkigt. Fast det kan ju ha att göra med att vi var ganska trötta och rätt rejält alkoholpåverkade.
Jag fick i alla fall en omgång till innan jag gick hem imorse.
...
Ut med det gamla...
... och in med det nya.
Eller så skiter jag i att ta in det nya, lär mig älska mig själv och slutar oroa mig så jävla mycket.
Han som inte är bra för mig har åkt ut helt och hållet nu. Jag hittade hans tandborste igår och kastade den med. Så, då var det slut.
Bra för mig!
Och vet ni då?? Jag saknar honom inte ens. Inte ens lite, lite. Inte ens när jag har sådär jättetråkigt och är lite mörkrädd.
Nix pix, han var nog faktiskt sämre för mig än jag insåg.
This love will be your downfall
Jag blir fan galen snart!
Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan.
Ena dagen mår jag som en prinsessa, lever på ett hopp om att det här nog kan bli någonting ändå, får ett sms, gråter av lycka.
Nästa dag gråter jag av ren förtvivlan och tror att han är precis lika mycket skit som alla andra män i mitt liv, inga sms, inget hopp, bara en ond tanke, en aning, om att han tröttnat.
Ska det gå såhär fort från det där stadiet när man hörs varje dag bara för att höras till att man inte hör någonting på jättemånga dagar? Eller är han bara dålig som fan på att höra av sig?
Jag förstår ingenting!
Jag provar att läsa Cosmopolitan för att få lite hjälp på traven. Det hjälper inte!
I ena numret säger de att man ska spela svår, inte vara för uppenbar, hålla gnistan vid liv, intresset brinnande. I andra numret säger de att det är helt fel att dölja sina känslor – hur ska man kunna bli älskad för den man är om man låtsas vara någonting som man inte är?
Klar poäng i det.
Tills nästa nummer kommer och man återigen ska vara svår.
Mina tankar spretar en del.
Jag tänker att om jag hör av mig nu igen så kanske han tycker att jag är för på.
Jag väntar med att höra av mig.
Så kommer jag att tänka på att om han inte hör någonting kanske han tror att jag tröttnat, så skiter han i det här och fortsätter på egen hand.
Kan han inte bara höra av sig? Ska det vara så jävla svårt???
Förtvivlad.
...
Stackars lilla Blondinbella...
Stora dumparveckan
Är det här stora dumparveckan eller vad är det som händer??
Jag har lyckats att bli dumpad inte mindre än två gånger den här veckan. Av olika män.
Okej, det är inte riktigt sant, den första var det ju jag som gjorde mig av med och den andra hade jag tänkt göra mig av med på tisdag.
Den andra är Livsnjutaren. Honom har jag inte pratat om på länge och det finns väl en anledning till det också, jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi hade hur som helst bestämt att vi skulle ses på tisdag och då hade jag tänkte berätta för honom att jag inte är intresserad av honom på det viset, men att jag gärna fortsätter att vara hans vän. Nu hann han före, även detta via sms (vad är det med mig och sms-dumpningar?), men det gör mig inte speciellt mycket.
Imorgon ska jag åka till staden där den Bra killen bor. Jag hittade på en ursäkt att åka dit och han sa att han ville träffa mig.
Jag har fjärilar i magen som liksom spridit sig ut i övriga kroppen och gör så att det känns som att jag ligger i ett badkar med champagne.
Underbar känsla!
Hoppas han känner likadant.
