singleandfabulous

Ja, jag är tydligen väldigt omtyckbar, men inte fan blir man kär i mig...
Den bra killen har tokdumpat mig.
Han var visst inte en så bra kille som jag trodde.
Helvetes förbannade jävla skit!
Jag som var så kär.
Ju mer jag tänker på det inser jag att jag missbrukat ordet kär, det jag kallat kärlek har mer varit ett stort jävla ha-begär från min sida.
Jag har varit kär på riktigt två gånger i mitt liv, första gången blev jag kär i lågstadiet. Då var jag kär i sju år.
Och så den här gången. Jag hoppas jag slipper vara kär i honom i sju år, för i så fall blir det jobbiga år...

Jag har kommt igång med nät-dejtingen igen också, träffat en ny bra kille som jag inte är det minsta intresserad av, men jag har kvar honom bara för att han skriver fina sms.

Igår var jag på fest hos Han som inte är bra för mig.
Det slutade naturligtvis med att vi hade sex.
Eller, så himla "natruligtvis" var det ju inte, jag fick nästan tjata mig till det och han menade på att det inte var någon vidare bra idé.
Jag å andra sidan, tycket det var en kanonbra idé, vilket det ju faktiskt var, tills jag insåg att han inte alls är så fantastiskt bra i sängen som jag hela tiden trott.
Det blev nästan tråkigt. Fast det kan ju ha att göra med att vi var ganska trötta och rätt rejält alkoholpåverkade.

Jag fick i alla fall en omgång till innan jag gick hem imorse.