This love will be your downfall

Jag blir fan galen snart!

Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan.

Ena dagen mår jag som en prinsessa, lever på ett hopp om att det här nog kan bli någonting ändå, får ett sms, gråter av lycka.

Nästa dag gråter jag av ren förtvivlan och tror att han är precis lika mycket skit som alla andra män i mitt liv, inga sms, inget hopp, bara en ond tanke, en aning, om att han tröttnat.

 

Ska det gå såhär fort från det där stadiet när man hörs varje dag bara för att höras till att man inte hör någonting på jättemånga dagar? Eller är han bara dålig som fan på att höra av sig?

 

Jag förstår ingenting!

 

Jag provar att läsa Cosmopolitan för att få lite hjälp på traven. Det hjälper inte!

I ena numret säger de att man ska spela svår, inte vara för uppenbar, hålla gnistan vid liv, intresset brinnande. I andra numret säger de att det är helt fel att dölja sina känslor – hur ska man kunna bli älskad för den man är om man låtsas vara någonting som man inte är?

Klar poäng i det.

Tills nästa nummer kommer och man återigen ska vara svår.

 

 

Mina tankar spretar en del.

Jag tänker att om jag hör av mig nu igen så kanske han tycker att jag är för på.

Jag väntar med att höra av mig.

Så kommer jag att tänka på att om han inte hör någonting kanske han tror att jag tröttnat, så skiter han i det här och fortsätter på egen hand.

 

Kan han inte bara höra av sig? Ska det vara så jävla svårt???

 

Förtvivlad.
 
 
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0