Kaos
Jag sitter i ett känslomässigt klister just nu.
Jag vet om att jag inte borde umgås med Han som inte är bra för mig, att jag borde säga upp kontakten, tala om för honom att han inte kan ge mig det jag behöver och att man inte kan bygga ett förhållande enbart på bra sex. Jag vet det. Men jag säger ingenting, för det är bekvämt att ha honom (relativt) nära.
Jag vet att jag vill ha den Bra killen. Samtidigt är jag så jävla rädd att ge mig hän och bara vara kär i honom, för bitterfittan i mig går redan och väntar på den emotionella smällen som alltid kommer när saker verkar vara för bra för att vara sanna.
Den Bra killen verkar vara för bra för att vara sann. Han var och hälsade på hos mig för ett tag sen och jag hade det så otroligt mysigt och allting var så himla underbart att jag nästan trodde jag drömde alltihop. Okej, ingen amerikansk High School-dejt den här gången, men några underbara dagar med så mycket smek och vackra ord att jag nästan drunknade i det.
Han är så fantastiskt bra på att säga fina saker till mig och se mig djupt i ögonen och få mig att känna mig som den enda kvinnan i världen.
Det pirrar i hela magen!
Sen kommer cynikern i mig fram och tänker på gamla kraschade förhållanden, hur killar kan få en att tro att man är speciell och verkligen betyder någonting och sen går de och blir ihop med någon annan.
Nej, jag kanske bara borde lägga ner alltihop, trycka tillbaka de känslor jag tillåtit mig att få och bara skita i allt. Det är nog enklare så.
