singleandfabulous

En helt vanlig tisdag kan man få ett sms med texten ”Är du säker på att du inte hade någon könssjukdom när vi träffades? Jag misstänker nämligen att jag har klamydia…”

Jahapp, ringa doktorn var det, ja…

... och in med det nya.
Eller så skiter jag i att ta in det nya, lär mig älska mig själv och slutar oroa mig så jävla mycket.

Han som inte är bra för mig har åkt ut helt och hållet nu. Jag hittade hans tandborste igår och kastade den med. Så, då var det slut.
Bra för mig!

Och vet ni då?? Jag saknar honom inte ens. Inte ens lite, lite. Inte ens när jag har sådär jättetråkigt och är lite mörkrädd.
Nix pix, han var nog faktiskt sämre för mig än jag insåg.


 
 
 
 

Jag blir fan galen snart!

Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan.

Ena dagen mår jag som en prinsessa, lever på ett hopp om att det här nog kan bli någonting ändå, får ett sms, gråter av lycka.

Nästa dag gråter jag av ren förtvivlan och tror att han är precis lika mycket skit som alla andra män i mitt liv, inga sms, inget hopp, bara en ond tanke, en aning, om att han tröttnat.

Ska det gå såhär fort från det där stadiet när man hörs varje dag bara för att höras till att man inte hör någonting på jättemånga dagar? Eller är han bara dålig som fan på att höra av sig?

Jag förstår ingenting!

Jag provar att läsa Cosmopolitan för att få lite hjälp på traven. Det hjälper inte!

I ena numret säger de att man ska spela svår, inte vara för uppenbar, hålla gnistan vid liv, intresset brinnande. I andra numret säger de att det är helt fel att dölja sina känslor – hur ska man kunna bli älskad för den man är om man låtsas vara någonting som man inte är?

Klar poäng i det.

Tills nästa nummer kommer och man återigen ska vara svår.

Mina tankar spretar en del.

Jag tänker att om jag hör av mig nu igen så kanske han tycker att jag är för på.

Jag väntar med att höra av mig.

Så kommer jag att tänka på att om han inte hör någonting kanske han tror att jag tröttnat, så skiter han i det här och fortsätter på egen hand.

Kan han inte bara höra av sig? Ska det vara så jävla svårt???

Förtvivlad.
 
 
 
 
 

Är det här stora dumparveckan eller vad är det som händer??

Jag har lyckats att bli dumpad inte mindre än två gånger den här veckan. Av olika män.

Okej, det är inte riktigt sant, den första var det ju jag som gjorde mig av med och den andra hade jag tänkt göra mig av med på tisdag.

Den andra är Livsnjutaren. Honom har jag inte pratat om på länge och det finns väl en anledning till det också, jag är helt enkelt inte intresserad.

Vi hade hur som helst bestämt att vi skulle ses på tisdag och då hade jag tänkte berätta för honom att jag inte är intresserad av honom på det viset, men att jag gärna fortsätter att vara hans vän. Nu hann han före, även detta via sms (vad är det med mig och sms-dumpningar?), men det gör mig inte speciellt mycket.

Imorgon ska jag åka till staden där den Bra killen bor. Jag hittade på en ursäkt att åka dit och han sa att han ville träffa mig.

Jag har fjärilar i magen som liksom spridit sig ut i övriga kroppen och gör så att det känns som att jag ligger i ett badkar med champagne.

Underbar känsla!

Hoppas han känner likadant.

 
 
 
 

Jag sitter i ett känslomässigt klister just nu.

Jag vet om att jag inte borde umgås med Han som inte är bra för mig, att jag borde säga upp kontakten, tala om för honom att han inte kan ge mig det jag behöver och att man inte kan bygga ett förhållande enbart på bra sex. Jag vet det. Men jag säger ingenting, för det är bekvämt att ha honom (relativt) nära.

Jag vet att jag vill ha den Bra killen. Samtidigt är jag så jävla rädd att ge mig hän och bara vara kär i honom, för bitterfittan i mig går redan och väntar på den emotionella smällen som alltid kommer när saker verkar vara för bra för att vara sanna.

Den Bra killen verkar vara för bra för att vara sann. Han var och hälsade på hos mig för ett tag sen och jag hade det så otroligt mysigt och allting var så himla underbart att jag nästan trodde jag drömde alltihop. Okej, ingen amerikansk High School-dejt den här gången, men några underbara dagar med så mycket smek och vackra ord att jag nästan drunknade i det.

Han är så fantastiskt bra på att säga fina saker till mig och se mig djupt i ögonen och få mig att känna mig som den enda kvinnan i världen.

Det pirrar i hela magen!

Sen kommer cynikern i mig fram och tänker på gamla kraschade förhållanden, hur killar kan få en att tro att man är speciell och verkligen betyder någonting och sen går de och blir ihop med någon annan.

Nej, jag kanske bara borde lägga ner alltihop, trycka tillbaka de känslor jag tillåtit mig att få och bara skita i allt. Det är nog enklare så.
 
 
 
 

Jag ska berätta om en man som verkar vara för bra för att vara sann.

Det här handlar om den bra killen, han som jag åkte för att träffa i förra veckan.

Vi träffades på torsdagen, på eftermiddagen, så jag hade hela dagen gått och dragit upp förväntningarna och spänningen var på topp när han äntligen hörde av sig.

När jag promenerade för att träffa honom var jag så nervös att jag höll på att upplösas i atomer.

Jag såg honom på håll.

Han såg mig.

Jag log med hela ansiktet, sådär så det verkligen inte går att vara diskret, även fast man vill.

Han kramade mig hårt och länge och sen blev det ett sånt där lite halvpinsamt ögonblick när vi skulle till att antingen kyssas eller låta bli att kyssas.

Precis då ringde min telefon.

Fan.

Eller om det var tur.

Han verkade lite upprörd över att jag hade vridit mig bort, så jag kysste honom där på trottoaren.

Underbara människa, som är så fantastiskt bra på att kyssas!!

Sen bjöd han mig på mat.

Sen gick vi till ett annat ställe och han bjöd på kaffe.

Sen frågade han om jag ville hyra en film.

Javisst ville jag hyra en film, så det gjorde vi och han bjöd på film och godis.

Han tog med mig till en biograf.

Ja, en riktig biograf som han hade tillgång till, där det bara var han och jag.

Vi satt helt ensamma i biografen och såg på film och åt godis och myste.

Efter filmen gick vi hem till honom och sen satt vi på hans balkong och drack vin och åt oliver till klockan halv tre på morgonen.

Då somnade vi varandras armar.

På morgonen blev det happy ending.

Han är en jävel på happy endings också!!

Allting var så fantastiskt, som taget ur någon amerikansk film om hur den perfekta dejten ska vara.

Jag smälter och vill inget hellre än att träffa honom igen.
 
 
 
 
 

Han som betyder mycket för mig och som egentligen inte alls är bra för mig har själv bett om att få en tandborste hemma hos mig.

Jag var så lycklig som man bara kan vara i drygt en vecka, sen åkte jag på festival.

Festival är kul, man träffar en massa folk och ibland händer det att man springer på en riktigt härlig kille.

En bra kille.

En som överöser mig med komplimanger.

En kille som är smart.

En kille som är omtänksam.
En som är precis raka motsatsen till han som inte är bra för mig.

Jag hatar att jag alltid handlar på impuls och alltid kastar mig hals över huvud in i nya förbindelser och nya förälskelser hela tiden.

Kunde jag inte vara nöjd nu när jag fått den man jag vill ha till ungefär där jag vill ha honom?

Nej.

För helt plötsligt när man inte letar så dyker det upp en man som skulle kunna vara The One.

Jag har aldrig någonsin sett någon som far till mina barn förut, men den här killen har pappa-potential som inte är av denna värld.

Dessutom är han snygg.

Och han tycker att jag är snygg. Och han är inte rädd för att säga det.

Och ja, här är jag, hon som nyss var så kär i han som inte är bra för mig och fem minuter senare är jag hals över huvud förälskad i någon annan.

Kan någon döda mig nu?

Hur kan jag hålla på såhär?

Är jag bara kär i kärleken eller är det här någonting som är normalt?

Det enda jag vet är att jag inte kunnat släppa honom med tanken sen jag gick därifrån på söndagen.

Sen kom jag hem till han som inte är bra för mig och han verkar vara kär på riktigt nu.

Jag håller på att gå mitt itu.