singleandfabulous

... och in med det nya.
Eller så skiter jag i att ta in det nya, lär mig älska mig själv och slutar oroa mig så jävla mycket.

Han som inte är bra för mig har åkt ut helt och hållet nu. Jag hittade hans tandborste igår och kastade den med. Så, då var det slut.
Bra för mig!

Och vet ni då?? Jag saknar honom inte ens. Inte ens lite, lite. Inte ens när jag har sådär jättetråkigt och är lite mörkrädd.
Nix pix, han var nog faktiskt sämre för mig än jag insåg.


 
 
 
 

Jag blir fan galen snart!

Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan.

Ena dagen mår jag som en prinsessa, lever på ett hopp om att det här nog kan bli någonting ändå, får ett sms, gråter av lycka.

Nästa dag gråter jag av ren förtvivlan och tror att han är precis lika mycket skit som alla andra män i mitt liv, inga sms, inget hopp, bara en ond tanke, en aning, om att han tröttnat.

Ska det gå såhär fort från det där stadiet när man hörs varje dag bara för att höras till att man inte hör någonting på jättemånga dagar? Eller är han bara dålig som fan på att höra av sig?

Jag förstår ingenting!

Jag provar att läsa Cosmopolitan för att få lite hjälp på traven. Det hjälper inte!

I ena numret säger de att man ska spela svår, inte vara för uppenbar, hålla gnistan vid liv, intresset brinnande. I andra numret säger de att det är helt fel att dölja sina känslor – hur ska man kunna bli älskad för den man är om man låtsas vara någonting som man inte är?

Klar poäng i det.

Tills nästa nummer kommer och man återigen ska vara svår.

Mina tankar spretar en del.

Jag tänker att om jag hör av mig nu igen så kanske han tycker att jag är för på.

Jag väntar med att höra av mig.

Så kommer jag att tänka på att om han inte hör någonting kanske han tror att jag tröttnat, så skiter han i det här och fortsätter på egen hand.

Kan han inte bara höra av sig? Ska det vara så jävla svårt???

Förtvivlad.
 
 
 
 
 

Är det här stora dumparveckan eller vad är det som händer??

Jag har lyckats att bli dumpad inte mindre än två gånger den här veckan. Av olika män.

Okej, det är inte riktigt sant, den första var det ju jag som gjorde mig av med och den andra hade jag tänkt göra mig av med på tisdag.

Den andra är Livsnjutaren. Honom har jag inte pratat om på länge och det finns väl en anledning till det också, jag är helt enkelt inte intresserad.

Vi hade hur som helst bestämt att vi skulle ses på tisdag och då hade jag tänkte berätta för honom att jag inte är intresserad av honom på det viset, men att jag gärna fortsätter att vara hans vän. Nu hann han före, även detta via sms (vad är det med mig och sms-dumpningar?), men det gör mig inte speciellt mycket.

Imorgon ska jag åka till staden där den Bra killen bor. Jag hittade på en ursäkt att åka dit och han sa att han ville träffa mig.

Jag har fjärilar i magen som liksom spridit sig ut i övriga kroppen och gör så att det känns som att jag ligger i ett badkar med champagne.

Underbar känsla!

Hoppas han känner likadant.

 
 
 
 

Jag sitter i ett känslomässigt klister just nu.

Jag vet om att jag inte borde umgås med Han som inte är bra för mig, att jag borde säga upp kontakten, tala om för honom att han inte kan ge mig det jag behöver och att man inte kan bygga ett förhållande enbart på bra sex. Jag vet det. Men jag säger ingenting, för det är bekvämt att ha honom (relativt) nära.

Jag vet att jag vill ha den Bra killen. Samtidigt är jag så jävla rädd att ge mig hän och bara vara kär i honom, för bitterfittan i mig går redan och väntar på den emotionella smällen som alltid kommer när saker verkar vara för bra för att vara sanna.

Den Bra killen verkar vara för bra för att vara sann. Han var och hälsade på hos mig för ett tag sen och jag hade det så otroligt mysigt och allting var så himla underbart att jag nästan trodde jag drömde alltihop. Okej, ingen amerikansk High School-dejt den här gången, men några underbara dagar med så mycket smek och vackra ord att jag nästan drunknade i det.

Han är så fantastiskt bra på att säga fina saker till mig och se mig djupt i ögonen och få mig att känna mig som den enda kvinnan i världen.

Det pirrar i hela magen!

Sen kommer cynikern i mig fram och tänker på gamla kraschade förhållanden, hur killar kan få en att tro att man är speciell och verkligen betyder någonting och sen går de och blir ihop med någon annan.

Nej, jag kanske bara borde lägga ner alltihop, trycka tillbaka de känslor jag tillåtit mig att få och bara skita i allt. Det är nog enklare så.