Kär som på film
Jag vet vad jag gjorde för fel med han som dumpade mig nu senast.
Jag tog allting förgivet från allra första början, gick för fort fram.
Ingenting fick vara mystiskt och spännande, allting blev självklart från start.
Redan innan vi gjort någonting, innan vi kysst varandra för första gången, innan vi sett varandra utan kläder, innan vi hållit om varandra i solskenet, visste jag precis vad som skulle hända.
Det gjorde förmodligen han också.
Jo, lite spännande var det ju precis innan vi kysstes, lite sån där ”jag undrar om han verkligen vill ha mig”-spänning, men sen ramlade allting bara på i ett rasande tempo.
Jag måste lära mig av mina misstag och bli smartare i hur jag går tillväga. Jag får nu inte rusa iväg och börja ta allt förgivet med den här mannen jag träffar just nu, även fast jag vill.
Jag vill bara kasta mig huvudstupa in i en relation där vi båda är sådär fantastiskt lyckliga som jag vet att folk kan vara.
Kan man inte bara få vara sån från början?
Nej, man måste hålla tillbaka.
Det är jag dålig på.
Hålla tillbaka, lägga lock på alla känslor, spela cool.
Hallå, det är väl kärlek vi pratar om? Kärlek.
För mig innebär kärlek att man är galen och spontan och bara lever ut alla känslor man har precis hela tiden, inte att man lägger locket på och låtsas som om ingenting hänt.
När får man vara kär som på film?
