singleandfabulous

Okej, förlåt, jag vet, jag är sämst i världen på att blogga, men det händer ju för fan ingenting.

Såhär är det nu att jag är kär i den här killen som betyder mycket för mig. Jag vet det, jag bara tänker på honom hela tiden, jag vill träffa honom jämt, somna bredvid honom, vakna bredvid honom, ringa honom när det händer roliga saker, ringa honom när det händer tråkiga saker, veta att han finns där, finnas där för honom.

För ett par dagar sen var jag rätt säker på att han kände någonting som kunde liknas vid det jag känner.

Nu är jag nästan säker på att det är tvärt om.

Jag vill fortfarande inte ta upp det här med honom, eftersom jag är rädd att få mina onda aningar bekräftade, så jag går omkring och låtsas som om allt är som det ska, att det blir bättre bara vi får komma in i en vardag där vi kan ha lite mer tid för varandra, träffas lite mer spontant, slippa ta hänsyn till en massa andra människor, bara vara han och jag.

Sen är jag rädd att jag inte ger honom tillräckligt med tid och utrymme, att jag ska skrämma bort honom om jag kommer med krav på att få veta vad han tycker och tänker om oss, få en etikett på vad vårt förhållande är.

Är det för mycket begärt? Eller ska jag som kvinna bara finna mig i situationen eftersom jag är just kvinna och av den anledningen är krävande och jobbig?

Jag har uppfattningen att män tycker att kvinnor som ställer krav är just krävande och jobbiga. Men ska jag bara trycka ner mig själv och lägga locket på för att inte skrämma bort honom?

Så ska det väl ändå inte vara?

Det måste väl ändå gå att hitta en man som kan ha ett förhållande där man är pojkvän/flickvän och inte ligger med andra?!

Det måste väl gå att hitta en man som inte tycker att han blir kvävd om jag ringer och frågar hur hans dag har varit, som vill gå en promenad bara för att det är en vacker kväll, som svarar på mina sms, som vill somna bredvid mig och vakna bredvid mig…

Eller har jag för höga krav?

Jag kanske inte alls är kär i den här killen – jag är nog fasiken bara kär i kärleken.